Som vanligt när jag kommer hem så går jag förbi postlådan, jag lyfter först på locket slänger en snabb blick och slänger igen locket igen, för redan innan jag tar posten i handen så tar jag för givet att det kommer något hemskt och oförändrat. Jag har liksom lagt det som en vana att smälla igen locket skrika "åh neeej" så att det ekar över byn och sen tar jag posten och går in.
Och med samma invanda mönster så går jag med fasta och invanda steg mot kaffebryggaren och sätter på två koppar kaffe. Tar en stol och tittar på droppe efter droppe som fyller kannan med kaffe. Och när det är klart tar jag högen med post, en kopp kaffe och en cigarett. Går ut på verandan och sätter mig. Idag var inte posthögen så stor, den innehöll ett papper. Jag tittade länge på det, som rubrik på papperet så stod det "bli en medmänniska du också" vad fan menade dom med det, bli en med människa du också. Tankarna föll direkt på parningstankar, att två skulle bli en. Om dom nu inte menade medar som på en snö skoter, men det fanns väl inte en enda människa som gick med medar på fötterna inte mitt i vårsäsongen i alla fall.
Jag tittade närmare på papperet, inbjudan gällde idag klockan fyra i kommunhuset. Och dom bjöd dessutom på halal korv. Jag tittade på klocean, visst skulle jag hinna. Men jag var ju gift och hade barn, hur skulle det se ut?
Men å andra sidan jag tittade ju på porrfilmobilen i smyg utan att någon visste om det, dessutom hade jag aldrig ätit ål korv. Jag kliade mig i huvudet och i skrevet en lång stund medan beslutsångesten pirrade i kroppen.
Jag bestämde mig för att gå dit och titta, jag drog på mig mössan för att bli lite mer anonym.
Som vanligt när något var gratis så var det fyllt med flyktingar. Ja samma sak när det var extrapris på kyckling på Willys. Jag blev hälsade välkommen och steg in. Jag frågade artigt om det var här man blev en med människa? Den gamla damen som hade hälsat mig välkommen sa att det var riktigt. Jag stirrade länge på henne, hon var skrynklig och gråhårig och lite kutryggig. Visst det kanske skulle funka om man lade en filt på överkroppen tänkte jag, men det fick bli i nödfall.
-finns det ingen yngre här?
Frågade jag henne till slut när jag insåg att det nog inte ens skulle funka med en filt.
-jo då, det finns människor i alla åldrar här.
Svarade hon mig och log, jag pustade ut och tittade mig runt i lokalen.
-den där ål korven man skulle få då?
Frågade jag kärringen igen, hon skrattade åt mig och pekade mot ett bord som stod på andra sidan rummet.
-du menar halal korv
Jag sket väl fullständigt i om det hette hal ål korv eller bara ålkorv. Jag gick mot bordet och bad om en korv. Redan på första tuggan så kände jag att jag hade blivit grundlurad. Den smakade ju för fan kyckling, och torr som fan var den. Men jag sa ju inget eftersom den var gratis, tryckte i mig den. Tittade på den stackars flyktingbarnen som delade ut korven. Säkert sån där billig arbetskraft från Afghanistan tänkte jag tyst för mig själv. Jag frågade honom var jag skulle ta av mig byxorna. Han ryckte på axlarna och sa "inget svenska" men tydligen kunde han lite ändå för precis när jag skulle gå så höjer han handen och sa Insch Allah, jag tittade på honom och log.
-jaha du menar i hallen där
Och jag pekade mot ingången. Jag gick dit och började sakta klä av mig när den gamla kärringen kom fram till mig.
-vad håller du på med?
Jag tittade på henne
-ja du verkar vara den enda här inne utan tyg på skallen, bättre att veta från början vad man gör.
-vad menar du
-ja jag tar dig
Svarade jag självsäkert och pekade på henne samtidigt som jag juckade med höften.
Hon blev rasande, så rasande så att löständerna höll på att flyga ur. Hon förklarade för mig att det var sådana som jag som fick samhället att rasa samman. Här försökte dom minsann interagera flyktingar med svensam så att dom snabbare skulle lära sig språket.
Jag tog genast på mig byxorna igen och förklarade för henne att jag själv höll på att interagera migen i skåne som norrlänning. Dessutom hade jag redan problem med språket och min fru så det räckte bra ändå. Men att jag kanske kunde komma tillbaka när jag pratade flytande Skånska.

Vaknar av att dom förbannade jävla fåglarna kvittrar ute i trädgården, slår upp ögonen och blir bländad av en helvetes sol som lös in som en strålkastare mellan gliporna i gardinen. Inte ens när det äntligen var helg så kunde man få njuta av morgonen. Nej inte ens när det var påskafton, hade jag varit av den sorten som var judisk så hade detta varit en vilodag för mig, men tyvärr var jag inte det, jag var en helt vanlig förortsgrabb som hade misslyckats med i stort sett allt i sitt liv, till och med att hitta en högre makt att lägga mitt liv i. Det närmaste jag hade kommit gud var nog den dagen jag konfirmerade mig, det var nog den enda gången jag hade tackat gud och känt att det kom direkt från hjärtat. Ja hade inte han funnits så hade jag heller inte fått min första moped, och då hade jag heller aldrig fått vetat hur det var att köra rakt in i en tegelvägg utan hjälm. Hur det kändes att bli förödmjukad inför kvarterets snyggaste tjejer som stod och skrattade och tuggade hubba bubba. Ja hubba bubba var coolt på min tid på åttiotalet. Man kan nästan jämföra det att det var lika tufft som att knarka i dagens samhälle. Där stod dom i sina frotteoveraller som var bajsbruna, med en televinken tröja och skrattade åt mig. Det satte sina spår hos mig, jag hatade Televinken!!

Och döm om min förvåning när jag vände på mig i sängen, där låg en naken kärring med brösten som vällde ut över madrassen, ur öronen stack det ut små dildoliknande föremål och ur mungipan rann en lång sträng med saliv. Jag ryckte till, eller rättare sagt jag flög nästan av sängen. Vem fan i helvete var det som låg där. Ett tag funderade jag över om jag hade gått i sömnen, varit på ystads djurpark och stulit en knubbsäl, men sälen såg för mänsklig ut för att vara en säl. Jag gnuggade mig i ögonen och fick en liten förnimelse om att jag faktiskt var gift, att livet som ungkarl och älgskog bara hade varit en våt dröm. En sådan där dröm som man liksom aldrig vill vakna ur. Där sexuella aktiviteter inte var schemalagde och köksbordet var mer än just bara ett köksbord. Av ren förskräckelse så släppte jag en brakskit rakt ut i morgonen. Det var meningen att den skulle komma smygande, en sådan liten väderspänning som skulle komma som en lätt liten sommar vindpust. Men den brakade ut som ett oväder och fick skinkorna att dallra i efterskalvet och kärringen som låg framför mig slog upp ögonen, och innan jag ens hann dra efter andan och fylla mig med ny luft så ser jag bara en stor handflata komma flygandes mot mig, en handflata stor som en teflonstekpanna, men hård som en stekpanna av gjutjärn. Jag tror inte ens att jag hann blinka innan den slog ned på min kind och det brändes till. Ögonen stod som råttpittar i huvudet på henne och dom gula små dildosarna som hade suttit iöronen flög ut som ryska missiler över syrien.

Jag vet inte om det var av ren förskräckelse och ilska eller om det bara var av rädsla som jag flög upp ur sängen. Och utan att tänka mig för så skrek jag åt henne och pekade med fingret.

-Du rör mig inte en gång till din feta kärring!

Jag stoppade snabbt när jag hörde orden välla ut ur min mun, hennes blick som det knappt fanns ord att finna för, visade mig att om jag inte höll käften och försvann snabbt så skulle hon äta mig levandes. Jag små sprang mot toaletten där jag kunde söka skydd och låsa in mig. Jag grät som ett litet barn och kände smaken av snoret som vällde ut ur min näsa och blandades med tårar. Men jag stannade upp.. 

Varför applåderade hon åt mig när jag rusade ut ur rummet, jag stod kvar i hallen och applåderna hade tystnat. Men jag gick tillbaka till sovrummet igen, jag ville ha en förklaring till vad det var att applådera till en sårad man som drog sig undan konflikter. Jag gick med fasta och manliga steg mot sovrummet igen, och min bruna frotte morgonrock flög som en mantel bakom mig, och applåderna började igen. Jag kunde inte riktigt fastställa varifrån dom kom, jag hörde hur barnen lekte på ovanvåningen, jag stannade upp och lyssnade efter applåderna igen, men åter igen så hade dom tystnat.Jag ställde mig med ena foten på första trappsteget och ropade upp åt dom.

-Vad i helvete håller ni på med, varför står ni och applåderar åt vad mamma gjort, våld är ingenting man ska uppmuntra.

Jag gick tillbaka till hallen igen och hörde applåderna bakom mig, jag log stort nu, äntligen kunde jag känna mig som en ansvarsfull och mogen vuxen som hade tagit en konflikt på rätt sätt med mina barn, dom visade till och med sin uppskattning genom att applådera mina ord. Kärringen som hade lyckats rulla sig ur sängen mötte mig i hallen med hår som såg ut som maläten peruk, salivtråden hängde fortfarande i mungipan, och såg nästan ut som ett sånt där gummiband när hon öppnade munnen. 

-Vad fan går du runt och ler för?

-Det hör du väl?

Svarade jag henne stolt, hon hörde väl hur barnen applåderade åt mig när jag gick i hallen där. Men applåderna hade tystnat. Hon tittade länge på mig och hon skrattade åt mig.

-Vad i helvete skrattar du åt?

-Det är ingen jävel som applåderar åt dig, det är din pung som daskar mot innerlåren när du går.

Aldrig kunde man få vakna upp och känna sig lycklig, eller behövd. Aldrig kunde någon ge mig ett uppmuntrande ord på morgonkvisten. Det var som att vara död fast man levde och dog.