Vaknar av att dom förbannade jävla fåglarna kvittrar ute i trädgården, slår upp ögonen och blir bländad av en helvetes sol som lös in som en strålkastare mellan gliporna i gardinen. Inte ens när det äntligen var helg så kunde man få njuta av morgonen. Nej inte ens när det var påskafton, hade jag varit av den sorten som var judisk så hade detta varit en vilodag för mig, men tyvärr var jag inte det, jag var en helt vanlig förortsgrabb som hade misslyckats med i stort sett allt i sitt liv, till och med att hitta en högre makt att lägga mitt liv i. Det närmaste jag hade kommit gud var nog den dagen jag konfirmerade mig, det var nog den enda gången jag hade tackat gud och känt att det kom direkt från hjärtat. Ja hade inte han funnits så hade jag heller inte fått min första moped, och då hade jag heller aldrig fått vetat hur det var att köra rakt in i en tegelvägg utan hjälm. Hur det kändes att bli förödmjukad inför kvarterets snyggaste tjejer som stod och skrattade och tuggade hubba bubba. Ja hubba bubba var coolt på min tid på åttiotalet. Man kan nästan jämföra det att det var lika tufft som att knarka i dagens samhälle. Där stod dom i sina frotteoveraller som var bajsbruna, med en televinken tröja och skrattade åt mig. Det satte sina spår hos mig, jag hatade Televinken!!

Och döm om min förvåning när jag vände på mig i sängen, där låg en naken kärring med brösten som vällde ut över madrassen, ur öronen stack det ut små dildoliknande föremål och ur mungipan rann en lång sträng med saliv. Jag ryckte till, eller rättare sagt jag flög nästan av sängen. Vem fan i helvete var det som låg där. Ett tag funderade jag över om jag hade gått i sömnen, varit på ystads djurpark och stulit en knubbsäl, men sälen såg för mänsklig ut för att vara en säl. Jag gnuggade mig i ögonen och fick en liten förnimelse om att jag faktiskt var gift, att livet som ungkarl och älgskog bara hade varit en våt dröm. En sådan där dröm som man liksom aldrig vill vakna ur. Där sexuella aktiviteter inte var schemalagde och köksbordet var mer än just bara ett köksbord. Av ren förskräckelse så släppte jag en brakskit rakt ut i morgonen. Det var meningen att den skulle komma smygande, en sådan liten väderspänning som skulle komma som en lätt liten sommar vindpust. Men den brakade ut som ett oväder och fick skinkorna att dallra i efterskalvet och kärringen som låg framför mig slog upp ögonen, och innan jag ens hann dra efter andan och fylla mig med ny luft så ser jag bara en stor handflata komma flygandes mot mig, en handflata stor som en teflonstekpanna, men hård som en stekpanna av gjutjärn. Jag tror inte ens att jag hann blinka innan den slog ned på min kind och det brändes till. Ögonen stod som råttpittar i huvudet på henne och dom gula små dildosarna som hade suttit iöronen flög ut som ryska missiler över syrien.

Jag vet inte om det var av ren förskräckelse och ilska eller om det bara var av rädsla som jag flög upp ur sängen. Och utan att tänka mig för så skrek jag åt henne och pekade med fingret.

-Du rör mig inte en gång till din feta kärring!

Jag stoppade snabbt när jag hörde orden välla ut ur min mun, hennes blick som det knappt fanns ord att finna för, visade mig att om jag inte höll käften och försvann snabbt så skulle hon äta mig levandes. Jag små sprang mot toaletten där jag kunde söka skydd och låsa in mig. Jag grät som ett litet barn och kände smaken av snoret som vällde ut ur min näsa och blandades med tårar. Men jag stannade upp.. 

Varför applåderade hon åt mig när jag rusade ut ur rummet, jag stod kvar i hallen och applåderna hade tystnat. Men jag gick tillbaka till sovrummet igen, jag ville ha en förklaring till vad det var att applådera till en sårad man som drog sig undan konflikter. Jag gick med fasta och manliga steg mot sovrummet igen, och min bruna frotte morgonrock flög som en mantel bakom mig, och applåderna började igen. Jag kunde inte riktigt fastställa varifrån dom kom, jag hörde hur barnen lekte på ovanvåningen, jag stannade upp och lyssnade efter applåderna igen, men åter igen så hade dom tystnat.Jag ställde mig med ena foten på första trappsteget och ropade upp åt dom.

-Vad i helvete håller ni på med, varför står ni och applåderar åt vad mamma gjort, våld är ingenting man ska uppmuntra.

Jag gick tillbaka till hallen igen och hörde applåderna bakom mig, jag log stort nu, äntligen kunde jag känna mig som en ansvarsfull och mogen vuxen som hade tagit en konflikt på rätt sätt med mina barn, dom visade till och med sin uppskattning genom att applådera mina ord. Kärringen som hade lyckats rulla sig ur sängen mötte mig i hallen med hår som såg ut som maläten peruk, salivtråden hängde fortfarande i mungipan, och såg nästan ut som ett sånt där gummiband när hon öppnade munnen. 

-Vad fan går du runt och ler för?

-Det hör du väl?

Svarade jag henne stolt, hon hörde väl hur barnen applåderade åt mig när jag gick i hallen där. Men applåderna hade tystnat. Hon tittade länge på mig och hon skrattade åt mig.

-Vad i helvete skrattar du åt?

-Det är ingen jävel som applåderar åt dig, det är din pung som daskar mot innerlåren när du går.

Aldrig kunde man få vakna upp och känna sig lycklig, eller behövd. Aldrig kunde någon ge mig ett uppmuntrande ord på morgonkvisten. Det var som att vara död fast man levde och dog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som vanligt när jag kommer hem så går jag förbi postlådan, jag lyfter först på locket slänger en snabb blick och slänger igen locket igen, för redan innan jag tar posten i handen så tar jag för givet att det kommer något hemskt och oförändrat. Jag h...